Vår historia

 

Garphyttans Missionshus tillhör Garphyttans frikyrkoförsamling. Missionshuset togs i bruk den 15 dec. 1883 (årtalet finns inhugget i en av knutarna under stockpanelen), men har sen restaurerats och byggts till flera gånger under åren. Den nuvarande boden byggdes 1906, då men rev  det gamla Torsbostallet , som använts för hästar bl.a. vid julottefärder, sen för ved.                               

Församlingen har gamla anor. Bland folket i gamla Garphyttan fanns många som var djupt religiösa. Frikyrkliga rörelser nådde Garphyttan . En stor väckelse gick fram på 1860-talet. Man berördes av Roparerörelsen, och man vandrade till Risberga  för att lyssna på patron Hedengren. I gamla protokoll finner man att församlingens start var 1868. Demokratisk ordning och stadgar fanns med och utvecklades tidigt.  De frikyrkliga hade det bekymmersamt i början, då samlingslokal saknades. Man samlades i hemmen till Bibelläsning, bön, uppbyggelse- och missionsmöten. En tid samverkade man med Bäckalunds kapell, och hade då en gemensam predikant. En stor väckelse bröt ut 1880, och många möten hölls hos en av spiksmederna i Garphyttan. Då man blev många, och även för söndagsskolan, fick man låna lokal i den lilla gamla skolan intill bruket. Då huset sen behövdes för bostäder, blev behovet stort av ett eget bönhus. Husbygge var en stor affär, och ”världens rikedomar” saknades.

Bönhus/ Missionshusbygget En av brukssmederna, tidigare valsmästaren Lars Erik eller sonen Adolf Ohlin, förgrundsperson i friförsamlingen, föreslog nuvarande tomt, ”ingen vacker plats med skog och avskräde” . Brukspatron E. Vilhelm Hinnersson skänkte tomten, även en del virke. Dennes familj deltog senare i församlingsarbetet. Gåvobrevet lämnades till en kommissarie. Församlingen tog ett banklån på 600kr. och bygget startade. Brev med förfrågan om bidrag gick till alla bygdens troende, även till  socknarna runtomkring, och många enskilda gåvor strömmade in( summa 500kr.), och även timmer.

Ett gammalt timmerhus köptes, monterades ner, och återanvändes. -En del avlönade arbeten, och många frivilliga arbetstimmar gjordes. Snart var lånet återbetalat. Det blev en rödmålad byggnad med liten veranda och ingång på gaveln. Arbetslöner: 400kr.för huset och för verandan 15kr. materialkostnader 1103,39kr.Stor noggrannhet med  insamlingslistor och kvitton, som finns bevarade. Bönhuset/ missionshuset byggdes billigt, men Syföreningsaktionerna med skänkt  kaffe och tårta, då folk kom långväga ifrån, gav ett välkommet tillskott till uppvärmning och fotogen till lampor och ljuskrona.                                                                           

Tomtmarken Gåvobrevet för tomten försvann av okänd anledning, och då bruket sålde av mark 1902 till staten, åkte Missionshustomten med. Församlingen fick därför en tid betala hyra. 1946 lyckades man att få köpa tomten fri för 500kr.                                                                                                                        

Församlingen I Missionshuset har varit och är ett  andligt hem för många människor. Redan 1943 gick olika trosriktningar samman och bildade en ”ekumenisk” församling, som idag samverkar med Evangeliska frikyrkan. Ett stort antal barn och ungdomar har gått genom Missionshusets dörrar genom åren . Gudstjänster, Bibel- och bönesamlingar, sång- och musik, skapande verksamhet, en livlig barn- ungdomsverksamhet med söndagsskola, Unga kamrater, Tonår, barn-timmar,-körer och scouting. Mission och social omsorg har alltid varit viktigt. Redan tidigt 1900-tal sändes missionärer ut till Kina och Afrika.   Även Garphyttans nykterhetsrörelse Blå Band startades och har funnits i Missionshuset. I Kontaktblad, predikoturer och på nätet kan man följa församlingens mycket aktiva verksamhet idag.


 

              ETT VÄLSIGNAT OMRÅDE!

 

Ett stort antal ”Guds hus” i Närkesbygden har en märklig historia. Missionshus, kapell och kyrkor har byggts efter tider av andlig väckelse. 

Konventikelplakatet (förbud att ordna gudstjänster utanför statskyrkan) upphävdes 1858 efter många påtryckningar. Men redan tidigare samlades olika kristna grupper till mindre och större sammankomster.

1843, på försommaren, inbjöds några talare från Roparrörelsen.till  Västernärke. En präst i Svenljunga, Jan Otto Hoof var skarp bättringspredikant och han predikade med stor kraft mot olika laster. Folk strömmade till hans kyrka och han fick anhängare som spreds också till Närkesbygden. I juli 1843 räknar man med att c:a3000 var med på samling i Vekhyttebygden.  Ryktet gick vida omkring och människor vallfärdade för att höra. Roparrörelsen var en stark reaktion mot den tidens syndiga liv. De angrep dryckenskap och var mycket lagiska. Män och kvinnor föll till marken och grät över sin synd. Många fick säkert hjälp till ett bättre liv. Roparrörelsen ordande inget samfund med mötte starkt motstånd från präster, som tog polis till hjälp, för att försöka stoppa rörelsen. När myndigheten skulle hämta ledaren Adam Smedberg blev det ett stort slagsmål, Religionskriget i Bälsås.1843. Smedberg knäcktes av detta och en ny ledare blev Karl Olof Engström. Tydligen var Engström mera evangelisk och försökte hjälpa de väckta till personlig tro på Jesus Kristus.

I mitten på 1850 talet växte en ny rörelse från i Västernärke. Risebergarörelsen.

På Riseberga bodde godsägaren Olof Gabriel Hedengren. Han och hans unga fru Lina drabbades av ett mycket hårt slag.. Fyra minderåriga barn avled inom två månader. Hedengren sökte tröst i Guds ord och på väg ut från Örebro – passerade han Ulvgryts stenar och där läste han från Rom 3:där det står att människan blir rättfärdig genom tro utan gärningar! Nu började en ny tid i Hedengrens liv, redan samma kväll höll han husandakt. Det blev en andlig väckelse på gården och hemmet kunde inte rymma alla besökare. År 1855 byggde han Riseberga bönhus, ett av landets äldsta. Riseberga blev centrum för den andliga väckelsen. Hedengren startade söndagsskola och nattvard firades första gången 1860. Hedengren var en dynamisk person han förnyade lantbruket och han predikade i bönhuset. Han var en mycket omtyckt förkunnare. Han dog 1870 efter ett mycket verksamt liv. Det som började på Riseberga spred sig. Det kan vara svårt att kartlägga de olika vägarna för evangeliets framgång. Garphyttan, Granhammar, Vintrosa, Viby,  Örebro och inte minst Torps herrgård är platser som haft stor betydelse.

På Torps herrgård fanns den unge arrendatorn E. L. M. Hedin. Han kom till personlig tro och  inbjöd till konferens på Torp midsommar 1887. Nelly Hall var verksam i Närkesbygden. Stora skaror lyssnade till henne och flera hundra människor kon till tro. En annan mycket viktig person för väckelsen 1880 – 1900 talet var Fredrik Fransson, född i Pershyttan Nora,  flyttade till Amerika men besökte Sverige flera gånger och påverkade den andliga utvecklingen. Om Riseberga varit något av ett centrum för den andliga väckelsen så blev Torp centrum för Helgelserörelsen och senare Helgelseförbundet som växte fram. Evangelister och missionärer började sändas ut och ganska snart kunde ordförande i Helgelseförbundet meddela att evangelister sänts till alla landskap i Sverige. Nelly Hall, Fredrik Fransson, Emil Gustavsson, C.J.A Kihlstedt, August Carlesson, Eric Bergkvist och E.L.M. Hedin m. fl. var betydelsefulla redskap. Garphyttan sände Jenny Lifbom/Österdahl -Kina 1911, Karl Bergman-Afrika 1913.

Här har vi kortfattat stannat inför några grenar från folkväckelsen. Det bör också påminnas om att baptisterna och Frälsningsarmén kom tidigt till Närke.

Närke har varit – och är -  ett av Gud välsignat område! 

 

Rolf Nordström